Orsaken till att vi ständigt känner oss utsatta och hotade är att vi redan i tidig ålder, påverkas genom medveten och omedveten påverkan av alla vuxna i vår sociala omgivning som matar in information i oss genom upprepning allt detta programmerades in i oss under hela vår uppväxt tusentals gånger, som i sin tur sedan bildar våra livslögner, för att få bekräftelse och att bli sedda så anpassade vi oss till vår sociala omgivning, detta innebar att vi blev djupt kränkta och sårade av vår sociala omgivning.

Såren uttrycker sig i form av rädslor, ångest, bristande tillit till livet, rädsla för närhet, depressioner, hysteri, våld, missbruk, känslor av meningslöshet etc. Ett lidande vi inte kan fly ifrån. De tidiga såren uppstår när vi inte blir speglade eller bemötta som unika individer, utan istället som objekt vars syfte är att uppfylla omgivningens behov. Det råder brist på empati ifrån föräldrar, vårdnadshavare, vänner, lärare, kollegor och samhället i stort vilket gör att vi inte blir sedda och accepterade utifrån vårt sanna ursprung. Ett djupt själsligt sår skapas som vi bär med oss in i vuxenvärlden. För att utstå smärtan utvecklar vi försvars mekanismer i syfte att dämpa lidandet. Det är lätt att tro att våra sår enbart skapas av vissa specifika händelser eller beteenden hos våra föräldrar eller vårdnadshavare, men i själva verket är det den allmänna atmosfären av bristande empati i vår uppväxt som är orsaken.

Detta innebär att relationen med vårt sanna jag störs. Vår kontakt med det universella och det gudomliga avbryts, vilket inte enbart sker på personlig nivå utan också kollektivt. En mänsklighetens tragedi. Ur såren strömmar inte bara rädslor utan även ondska, våld, missbruk och girighet. 

HOTET AV ATT INTE FINNAS TILL

När vår omgivning inte bemöter oss med empati och ger oss chansen att vara den vi verkligheten är så uppstår ett brott i kontakten mellan vårt sanna jag som är personlighetens kärna. Våra föräldrar eller vårdnadshavare klarar inte av att spegla vårt ursprung, vilket skapar ett djupt sår i vår personlighet.

Det spelar ingen roll hur perfekt föräldern eller vårdnadshavaren försöker vara i sin roll, eftersom hans eller hennes egna livsmönster överförs till barnet. Den allra bästa uppgiften en förälder eller vårdnads havare kan åta sig är att utveckla sin egen självinsikt, självkännedom, självempati, självläkning och utveckling och att ge barnet samma chans i livet

När kontakten med vårt sanna jag bryts så skapas istället ett tillstånd av att jag inte finns till: Här följer några upplevelser detta skrämmande tillstånd kan skapa:

  • ångest och utanförskap
  • jag har ingen rätt att existera
  • en känsla av falskhet och att inte vara autentisk
  • känsla av att vara förlorad, fångad eller begravd
  • känsla av värdelöshet eller låg självkänsla
  • känsla att vara en dålig människa
  • brist på mening i livet och i världen
  • önskan att försvinna eller dö
  • isolering, övergivenhet, tomhet
  • frustration och vrede
  • skam och skuld
  • ensamhet
  • maktlöshet
  •  skräck
  • förnedring 

Under alla dessa erfarenheter finns en känsla av att inte vara sedd, accepterad eller respekterad för den jag egentligen är. Tillståndet skapar ett grundläggande hot mot den vi är dvs. ett liv som levs utifrån vårt livsmönster, som är våra livslögner och anpassningsförmåga och som innebär ett hot om att inte finnas till. Detta överväldigande hot är enligt min mening en av de största källorna till människans rädslor. Hoten och erfarenheterna tenderar att återkomma under olika skeden och situationer i livet. De bildar någon sorts sammanlänkad kedja av liknande minnen och känslor i vår personlighet.

Dessa trauman är så överväldigande att de sätter stora avtryck i själen och personligheten under resten av livet. Men jag är övertygad att våra djupaste själsliga sår och största rädslor har sitt ursprung utifrån detta tidiga stadium. Denna övertygelse grundar jag på egna upplevelser och erfarenheter.

Vår strategi att undvika smärtan och lidandet gör att vi skapar en överlevnads personlighet eller ett falskt jag som innebär att vi spelar olika roller. Istället för att vara den vi verkligen är och därmed förbli osedd, kränkt och utnyttjad, väljer jag att bli den jag måste vara för att överleva. Jag överger alltså mitt sanna jag. Vår överlevnadspersonlighet blir expert på att utveckla beteenden vars syfte är att skydda oss ifrån kontakten med såren och dess tillhörande känslor vilka mestadels utgörs av rädslor.

Eftersom överlevnadsbeteendena bara gömmer undan såren istället för att läka dem finns de kvar nedträngda i vårt omedvetna. Vanligtvis tar sig beteendena okontrollerade och destruktiva uttryck, både mot oss själva och andra. Det finns inga gränser på hur starka dessa uttryck kan bli eftersom sårets kärna förblir orörd. Beteendena övergår oftast i beroenden och missbruk som exempelvis:

  • alkohol och drogberoende
  • ätstörningar
  • maktberoende
  • avundsjuka, svartsjuka och girighet
  • dagdrömmeri i form av fantasier, föreställningar och mytologi
  • sexuellt missbruk, relations- och romantiska beroenden
  • sökande efter andliga upplevelser eller upplysning
  • avståndstagande eller ägandebehov i/till relationer
  • instrumentell aggression och/eller försvar i form av förnekande, projiceringar
  • besatthet eller undvikande av stimulans
  • personer «som – älskar – för – mycket» syndromet
  • antisociala beteenden
  • medberoende
  • arbetsnarkomani
  • hämndlystenhet
  • fanatism eller religiös hängivelse
  • behov att alltid ha rätt

Samtliga av dessa beteenden är desperata strategier för att undvika de känslor och den smärta som våra inre sår bär på. Sår, vilka jag redan beskrivit, har skapats tidigt i livet p.g.a. att vi fråntagits vår rätt att vara den vi verkligen är.

Att befria sig ifrån överlevnadsbeteenden och strategier är en livslång process. Det räcker inte bara att möta och genomleva de gömda känslorna, utan det innebär också att förändra våra livslögner och förhållningssätt till livet, till vår identitet och livsstil. Det är ett smärtsamt jobb som kräver både mod och vilja. En av de viktigaste aspekterna för att nå framgång i läkningsprocessen är att gå tillbaka till ursprungshändelsen och återigen genomleva känslorna och därigenom medvetande göra de skadade delarna. Processen handlar i grunden om att möta våra inre sårade barn. 

Att våga möta våra djupaste rädslor är att möta våra inre barn

Oftast utlöses behovet att läka de inre såren av en kris. En kris innebär möjlighet att växa och att utvecklas. Krisen talar om att något inom oss är sjukt och åter önskar bli friskt. I dagens västerländska samhälle uppfattas generellt kriser som en negativ företeelse vilka till varje pris bör undvikas. Denna typ av förnekelse av lidandet är en direkt verkan av överlevnadspersonligheten. Men jag anser att alla kriser är välsignelser, för de gör att vi tar en ny väg i livet, en väg som vi inte tagit annars.

När krisen plötsligt slår till står vi oftast helt oförberedda. Vi blir paralyserade av skräck och våra alarmsystem utlöses. Upplevelserna av att inte vara den jag är tillståndet, övertar personligheten och skapar känslor av ångest, tomhet, meningslöshet, värdelöshet, övergivenhet, ensamhet, skam och vrede. Vad som händer fysiskt och hur rädslorna som utlöses vid kriser påverkar oss behandlas senare i texten.

Vi rationaliserar bort och förnekar vad som egentligen händer inom oss. Men mötet med krisen är oundviklig. Om vi väljer att undvika krisen kommer den att slå till med ännu större kraft senare i livet.

Vårt verkliga ursprung, vårt sanna jag knackar på och vill komma till uttryck. När vårt sanna jag börjar komma till uttryck laddas vårt medvetna jag med andliga energier och såren som ligger fördolda i mörker belyses och aktiveras. Sakta börjar de ge sig till känna tills de slutligen når vårt medvetna och blir smärtsamt kännbara. Relationen med våra inre barn blir åter levande efter åratal av separation.

Vi står på tröskeln till en förfluten värld. En värld full av sår och smärta, men som nu ropar på hjälp. Att läka relationen till vårt sanna jag utgör en central del i förverkligandet av oss själva. För att möjliggöra helandet av relationen med vårt sanna jag behöver vi läka relationen med våra inre barn. Först därefter kan vi börja montera ner vår överlevnadspersonlighet och bli fria autentiska människor.

Våra inre barn är inte bara en del av vår personlighet, de utgör också källan till vår äkthet och ursprung. Djupt där inne finns vår förlorade helhet, vår kreativitet, lekfullhet och spontanitet, men också våra djupaste rädslor, vår ångest och isolering. För att möta denna värld behöver vi styrka och stöd. Det handlar inte om att läka våra inre barn utan relationen till dem. Annars är risken stor att de återigen blir behandlade som objekt och inte som unika individer.

Eftersom vi har blivit sårade i relationer behöver vi läkas i dessa relationer. Det handlar heller inte om att fixa ett problem, utan att i våra liv aktivt skapa utrymme åt det inre barnet. Författarna och psykosyntesterapeuterna John Firman och Ann Russel besitter lång erfarenhet av att öppna upp för det inre barnet. De har utvecklat en välbeprövad läkningsprocess i tre steg vilken jag kortfattat beskriver:

  1. igenkännande
  2. acceptans
  3. inkluderande 

Oftast leds vi in i läkningen av relationen till våra inre barn av att livssituationen känns problematisk. Vi behöver skakas om rejält, nästan krossas av livet för att komma i kontakt med vår djupa sårbarhet vilket för personligheten är en katastrof. Men först då börjar överlevnadspersonligheten retirera och viljan att ge plats åt något nytt börjar växa fram. Vi blir bl.a. medvetna om vår sårbarhet i nära relationer, där «små» saker som tidigare inte berörde oss helt plötsligt blir betydelsefulla. En skämtsam kommentar eller gest ifrån någon närstående kan väcka stark vrede eller skapa tillstånd av att vara paralyserad

Våra inre barn bokstavligen skriker av smärta. Detta är en smärtsam process som kräver att vi tar våra inre barns behov på allvar. Här börjar nästa fas. Att acceptera vår sårbarhet och smärtan i vårt barns inre värld. Det handlar om att välkomna barnens behov och att skapa utrymme för dem. Att respektera och spegla dem precis för vad de är. Att skapa tillit och trygghet i relationen till dem. Vi behöver upphöra med att kritisera, nedvärdera och förminska barnet. Om vi säger «sluta sura och väx upp», eller «nu överreagerar du, var inte så himla känslig» eller «nu är du barnslig, skärp dig» kommer de att dra sig undan och åter gömma sig. Det handlar om att kunna vara tillsammans med barnet utan krav på förändring, utan skam eller kritik. Här finns det inga genvägar. Om vi vill komma i kontakt med vår autenticitet behöver vi acceptera våra svagheter och våra grundbehov av att vara beroende och hjälplösa. Vi behöver också utmana våra rädslor för intimitet samt våra behov av att vara starka, betydelsefulla trygga vuxna människor.

Att inkludera barnen, den sista fasen, är en dagligen pågående process. Det innebär att leva i en intim relation integreras i personligheten, eller att uppfylla överlevnads personlighetens behov, utan snarare att vi behöver skapa de förändringar i livet som krävs för att ge plats åt denna relation. Först då känner sig barnen välkomna och kan läkas och växa. Här behövs tid och tillit, eftersom det som en gång blivit skadat fortfarande är skört och ömtåligt. En «snabb lösning» gör oss och barnen en stor björntjänst.

Men att ge barnen full kontroll över våra liv är inte heller någon bra situation. Det gäller att precis som med «yttre» barn sätta gränser och uttrycka våra vuxna behov. Arbetet syftar till att skapa en inre förälder som kan stödja barnets utveckling. För att klara av det behöver vi själva känna trygghet i våra relationer, d.v.s. med partners och vänner Här vill jag noga påpeka att terapeutiskt stöd är att rekommendera.

Som avslutning vill jag poängtera att denna läkningsprocess tar tid och inte kan forceras. Läkningen av relationen till våra inre barn leder naturligt vidare till läkningen av yttre relationer, med början i familjesystemet, till samhället i stort, och slutligen till Moder Jord själv.

«Allt som varje människa är och upplever och någonsin skall uppleva, i kropp och själ, allt detta är uttryck för henne själv och av ett och samma ursprung; och inget av allt detta och inte heller någon enda av dessa människor kommer någonsin att uppstå på nytt eller ersättas och har inte heller tidigare haft något motstycke, utan var och en är ett nytt och outsägligt ömtåligt liv, som såras i varje andetag och ändå är nästan lika svårt att döda som lätt att såra, och som för ett tag utstår, utan att försvara sig, universums väldiga angrepp». James Agee